Att dra ett stort lass i projektarbetena, ansvara för att saker fungerar hemma samtidigt som ens relation knakar lite i fogarna är inte lätt. Visst går det nog ett tag, en kortare tid, det gör det nog alltid och gjorde ju även för mig. Men när tiden går och det inte blir lättare blir det jobbigt på riktigt. Aldrig har jag nog längtat så mycket till julen som jag gjorde detta år. På att få några dagars brejk från skolan. Slippa från uppsatser om framtidsstudier som mest handlade om att referera till så många avhandlingar och rapporter som möjligt och miljöbyggnads-beräkningar med orimliga krav på innehåll i förhållande till tid. Det var en tuff höst och julen var välbehövlig. 

Att då få ett F på en uppsats-essä är ett slag i magen. En omtenta passar ju inte mer perfekt än då. Nåväl, det fanns inte mycket mer att göra än att försöka. 

Vårterminen drar igång, och jag vill mest bara gräva ner mig. Hösten tog hårdare på mig än någonsin tidigare. Ändå nya tag. Det borde bli bättre, kan en ju tycka. 

En strukturerad kurs som jag har lite svårt att hänga med i, säkerligen dels pga mitt tidigare tillstånd och dessutom då det handlar om samhällsvetenskapliga synsätt på metodologi (rätt krångligt enligt mig) snarare än de naturvetenskapliga jag är van vid gjorde det tufft igen. Dessutom i kombination med en kurs som till synes kunde vara intressant visade sig vara otroligt oplanerad gjorde det svårt med vettiga tidsplaner. När dessutom farfar blev dålig, pappa reste bort (och gav mig ett ansvar även här), och ens bortresta sambo ställde stora krav på stöd blev det för mycket. Jag var med stormsteg på väg in i väggen. 

Jag mådde otroligt dåligt men försökte fortfarande. Uppsatser där halva projektgruppen lagt av skulle ändå in, farfar skulle ändå få besök och dessutom hjälp att flytta till en ny lägenhet från korttidsboende. Att ge ännu mer stöd gick liksom inte. Min energi var slut och det är svårt att gå på tom tank. Orkade inte gå till gymmet. Låg nog mest och stirrade ut i luften den lilla tid som fanns kvar. 

Berättade att jag inte tyckte att vår relation fungerade. Att jag inte klarade av att ge och inte få tillbaka. Att jag inte trodde det skulle funka. Vi försöker ändå igen. Några månader till. Men min kärlek och tillit är borta. Att bygga ihop något som gått sönder under lång tid är svårt. Och tillsist finns det bara en väg att gå. Och där är jag ensam. Även det är såklart tufft. Att gå vidare och hitta tillbaka till mig själv. Visst är det en utmaning. Men ingenting är omöjligt. Varje gång jag gör något som gör mig glad är dock ett stort steg på vägen. Varje jag jag står emot kraven på mig från omgivningen. Kraven på att vara den där "duktiga flickan" som jag förväntas vara. 

Att jag jämt borde jobba extra trots att jag mest av allt behöver vara ledig när chansen väl ges. Visst är det bra med pengar och arbetslivserfarenhet. Men kan det inte vara okej att få unna själen och kroppen ledigt också? Det är ju okej för någon som arbetar att ha semester, men inte för en student med höga krav. Men efter den senaste hösten och våren känner jag att jag är värd en extra vecka av lugn och ro. I mycket ensamhet, i naturen och med lagom med sällskap när det känns bra! Det är också vad jag har för mig just nu. Liggandes i min ensamhet i en säng på landet. 

Ska nog unna mig att läsa skönlitteratur tills jag inte kan hålla ögonen öppna. Bara för att jag kan och är värd det. Sova tills jag vaknar och sedan njuta av både frukost, promenad och yoga. 

Gjorde rätt val för min egen skull då jag valde en yogainstruktörs-utbildning i slutet av våren framför två kurser på KTH och är nog en stor anledning till att jag nu förstår mer om mig själv. Visst är det också att ge mycket till andra, men samtidigt får jag en stor glädje tillbaka i deras utveckling och glädje. 

Mot en mer hoppfull höst, helt enkelt.